Att leva med Trigeminusneuralgi

Diagnosen som även kallas "självmordssjukan" är en ovanlig åkomma och brukar drabba människor som passerat 50+ Jag fick Trigeminusneuralgi när jag var 23 år gammal och är hittills en av de yngsta i Sverige med denna hemska smärtsjukdom.

Något nervigt...

Kategori: Att leva med Trigeminusneuralgi

Snart händer den... operationen. På måndag läggs jag in. Under veckan som gått har jag haft smärtattacker. Svåra, men inte alls i närheten av hur de har varit, där jag bara skriker rakt ut och gråter förtvivlat. Ibland har det slutat i en panikångestattack dessutom, men inte den här veckan. Som tur är.

Det jobbiga med TN är att det går ut över andra så otroligt mycket. Två exempel:

  1. Det finns inget dom kan göra
    Attacken kommer. "IS! IS! IS OCH DET NU!!!!" Men det är försent.
    Skriken. Gråten som inte går att stoppa. Och så den där smärtan som inte går att göra något åt. Det enda som dämpar lite grann är ispåsen.
    "Finns det något jag kan göra?" säger vännen rädd och handfallet maktlös och kan bara se på.
    "Nej. Det finns ingenting du kan göra för att det ska göra mindre ont."


  2. Allt de säger är idiotiskt
    "Har du verkligen så ont? Har du provat ta någon värktablett?"
    Sekunderna man vanligtvis samlar sig och artigt säger (fast i andra ord) "Nej, din jävla idiot. Jag har nervsmärtor som ingen jävla Alvedon kan göra ett skit åt" med ett ansträngt leende på läpparna finns inte. När attackerna kommer kommer även ilskan och den där så kallade stubinen är fullkomligt nedbrunnen sedan länge. Man blir en snarstucken jävla mens-kärring som skriker meningen jag skrev ovan rakt ut och utan någon censur.

Kommentarer


Kommentera inlägget här: