Att leva med Trigeminusneuralgi

Diagnosen som även kallas "självmordssjukan" är en ovanlig åkomma och brukar drabba människor som passerat 50+ Jag fick Trigeminusneuralgi när jag var 23 år gammal och är hittills en av de yngsta i Sverige med denna hemska smärtsjukdom.

Nästan ett år senare

Kategori: Att leva med Trigeminusneuralgi

Nu är det snart ett år sedan jag genomgick en MVD OP och kan gladeligen säga att jag varit helt smärtfri sedan jag vaknade upp på sjukhuset. 

Det finns dock en vilja att uppdatera den här bloggen med (iaf) två inlägg till: De olika kirurgiska ingreppen man kan välja mellan, och ett inlägg om min tid i tillfrisknandet och hur det påverkat mitt liv. Skulle det vara intressant att läsa?

*

Jag är mitt uppe i en flytt till Skåne, och under mitt packande har jag hittat många TN-relaterade ting som i 9 fall av 10 fått mig att må fruktansvärt dåligt. Det är allt från kallelser till olika neurologmottagningar i Sverige (Göteborg, Stockholm, Lund) för undersökning, brev från olika läkare angående medicinering och provsvar gällande medicinering, fler kallelser till olika slags röntgen, medicinlistor på flera sidor från Apoteket med olika preparat som skulle bromsa smärtattackerna, etc etc etc. Det fanns även en bok med avsked till mina nära och kära, som skulle hittas om det uppstod komplikationer under OP. Den var väldigt tuff att läsa och jag funderar på att bara bränna den. Jag ser ingen nytta med att ha kvar den mer än i syfte att plåga mig själv...

Tiden med smärtorna är något jag helst inte vill bli påmind om, minnena av smärtorna är fruktansvärda, men det var antagligen psyket som tog mest stryk både före och efter OP.

De åren jag var sjuk i TN blev mina vänner klara med sina utbildningar och började jobba, vissa gifte sig och ganska många skaffade barn. (I dagsläget, 2014, är många inne på sitt andra och tredje barn.) Tanken på att jag "halkat efter" de flesta av mina vänner något jag har svårt att släppa. Samtidigt har det hänt mig många trevliga saker också. 

I skrivande stund, januari 2014, är jag fortfarande 25 år och sedan OP har jag skaffat körkort, gått ner en del i vikt, blivit mycket starkare psykiskt och mår relativt bra, kunnat minska intag av mediciner: från en fullproppad dosett av storlek större med sammanlagt 112 piller i veckan till den minsta modellen med betydligt färre piller, bestämt att jag ska börja studera i vår, skaffat hund som nu är 11 månader och i slutet på nästa vecka blir jag sambo med min pojkvän. 

Kommentarer

  • Lennart säger:

    -Hur underbart som helst att läsa att du kommit tillbaka. Det enda vettiga jag kan säga är:

    -Välkommen!!!!

    Svar: Haha, tack tack!
    Arlene Larsson

    2014-01-16 | 21:41:24
  • MIA säger:

    Hej,

    Har du någon läkare du kan rekommendera?

    Svar: Vilken del av landet bor du i? :)
    Arlene Larsson

    2014-02-13 | 10:16:16

Kommentera inlägget här: